1995 hade Sarah Kanes första pjäs, Blasted, premiär i London. Då var dramatikern 23 år gammal. Kritiken var rasande hård. I tidningarna radades de hemskaste detaljerna ur innehållet upp: våldtäkter (även mellan män), utsugna ögon, kannibalism m.m. Inte många tycktes se Kanes försök, att genom formen på dramat, jämföra våldet i krigets forna Jugoslavien med en våldtäkt i ett vanligt hotellrum i Leeds, England. En parallell som vid närmare eftertanke inte tycks särskilt långsökt.
Sarah Kane skrev fem pjäser innan hon tog sitt liv 28 år gammal. Den bästa konsten var för henne den där form och innehåll är ett med varandra. Varje verk vittnar om ett experimenterande, ett vidgande av formen, en resa, bort ifrån en naturalistisk teater.
Sökandet efter sanning är tydligt i Sarah Kanes författarskap. Då hon uppfattade verkligheten som irrationell och stundtals brutalt våldsam blev hennes konstverk ett uttryck för denna verklighet. En verklighet som inte kan förklaras med hjälp av empirisk vetenskap, med sociologi eller psykologi.
Sarah Kane valde teatern eftersom hon ansåg att den var den mest levande av konstformer. Och då syftade hon inte på teatern som trevlig söndagsunderhållning, utan på en teater som oroar och förändrar, en teater som skapar bilder, känslomässiga och våldsamma, bilder som bränner sig fast i åskådaren.
De som arbetar med Sarah Kanes pjäser utmanas att skapa en teater lika poetisk som den dramatiska texten, att lämna de naturalistiska förklaringsmodellerna därhän och ta sig an det ärliga och skrämmande sökande efter sanning som pjäserna utgör.
Nina Jeppsson
Läs en längre artikel om Sarah Kane och Fedras kärlek!
Högerklicka här och välj "spara mål som" för att ladda ner artikeln som pdf-fil.
