Har ni tröttnat på att veta hur det slutar? Att efter första Hollywoodminuten veta exakt vad som kommer hända i nästa. Har ni dessutom tröttnat på att låtsas bli överraskade av Parlamentet på TV? Det har fraktalerna också. Tröttnat och gått vidare. Och kommit på ett recept på att inte ha något recept. Att låta saker hända som inte är planerade. Och uppmuntra motsatsen till det mesta. Att inte bara ifrågasätta ramarna utan även ifrågasätta vad som finns utanför. Och var det skulle kunna ha varit en ram, eller varför ens bry sig?

Det matematiska begreppet fraktal är ett mönster med en likadant återkommande struktur i alla skalor. Som ett träds grenar som i sin tur har likadana fast mindre grenar. Som floder som flyter från åar som flyter från bäckar som flyter från små strömmar vatten. Vi vill skapa interaktioner inom oss själva, som påminner om interaktioner mellan oss tre på scen, som påminner om interaktioner mellan oss och publiken. Som kanske kan skapa större ringar på vattnet utanför scenlokalen även efteråt. Som fraktaler sprider sig uppåt och neråt i skala. In i människor och ut i samhället. Det blir en lek mellan fantasi och verklighet, mellan uppfattad tid och uppmätt tid, mellan påhittade karaktärer och oss som scenkonstnärer.

Det är nuet som gäller. Med nya beslut och vändningar varje sekund blir såväl New Age-mindfullness som Augustinus ointressant, och det förflutna och framtiden bleknar för det skälvande nuet. Planera inte, gå på impuls, få impulser. Dåtiden finns inte, framtiden finns inte, men nuet finns. Nu åtminstone.

Är det teater eller performance? Är det underhållning eller livsglädje? Terapi eller vansinne? Scenerna är tidsavgränsade med en klocka som räknar ner och en slutsignal efter varje. Som på hockey. Och allt kan hända. Konstnärerna/Skådespelarna/Människorna uppmuntrar varandra via lekar att bryta mönster, böja linjer, hitta nya universum. Så behöver du nya idéer -kom och titta, lyssna, vakna.